Jag lever, och just nu är jag väldigt glad och tacksam för det. När man kommer hem såhär på lov och inte har så mycket att göra på dagarna förrutom att mest bara fundera och tänka, minnas saker man gjort och faktiskt ta sig tid att reflektera över dem. Jag har gjort så himla mycket dumt den senaste tiden, så många saker som hade kunnat skada mig allvarligt. Och kanske har gjort utan att jag vet det än. Jag har verkligen fuckat upp mitt liv ganska duktigt de senaste månaderna- och någonstans inom mig vetat om det men inte orkat ta tag i det och rädda mig själv. För jag har aldrig tyckt att jag är värd att rädda. Jag tror att jag håller på att omvärdera den tanken. Sakta men säkert. Man kan inte börja klättra tillbaka mot toppen förrän man nått botten. Och tro mig, det har jag gjort. Tack till mina underbara vänner och systrar, utan er hade jag nog inte funnits här nu.

♥ /Vendela