Jag hittade min gamla blogg idag. Den jag skrev i när jag fortfarande bodde hemma i leksand. Om paniken jag kände innan jag flyttade hit, rädslan för att inte trivas, inte hitta några nya kompisar jag trivdes med. Att lämna mina vänner hemma, rädslan för att dom inte skulle finnas kvar. Man vet aldrig vad man ger sig in i när man väljer att förändra sitt liv, och det är nog ganska vanligt att man är rädd. Nu när jag ser tillbaka på det och minns alla känslorna tycker jag att jag var lite töntig. Okej, man slänger sig själv in i något helt okänt när man väljer att flytta ensam till en ny stad. Men samtidigt så finns ju allt det gamla kvar, och om man inte är nöjd med det nya så är det ju bara att ändra sig och flytta hem igen. Även om jag personligen skulle se det som ett misslyckande, och därför aldrig skulle kunna göra det. You don't give up. Ibland tror jag att folk har rätt när dom säger att jag har för höga krav på mig själv. Men jag tror att det på sätt och vis är bra, det gör att jag alltid gör mitt bästa. Och jag trivs ju bra här nu, trots att de första veckorna var ett helvete. Eller inte de första, för det var nollningen och sjukt kul. Men de nästföljande. Det tar tid innan man finner sig tillrätta och börjar trivas, men nu är tycker jag att det är toppen här! Och det tänker jag fortsätta tycka, speciellt som jag förhoppningsvis får hit de flesta av mina tjejer till hösten! Nu är det bara att hålla tummarna för att dom kommer in på det de vill, och flyttar hit snart! Har ni någonsin gjort något ni varit rädda för, men som ändå har visat sig vara bra i slutändan? Eller kanske något som utvecklat sig till en total katastrof? Tell me ;)

♥ /Vendela