Idag grät jag hela vägen till skolan. Men det är inte så dramatiskt som det låter, solen sken och jag cyklade fort. Mina ögon tåras lätt vid sånna tillfällen. Idag har verkligen vart en upp-och-ner dag. Mitt humör svänger som aldrig förr, deprimerad ena stunden och lycklig nästa. Och koncentrerad har jag varit. Är lite stolt över att jag är så ambitiös med pluggandet just nu. Och jag lyssnar på cute is what we aim for, det är nice. Men ändå så känner jag mig inte helt glad just nu. Det bor alldeles för mycket saknad i mitt bröst. Jag menar, jag älskar mitt liv här i Uppsala och alla mina nya vänner. Men inget kan ersätta Safir eller mina bästa vänner hemifrån. Eller mina systrar. Allt det beryder så sjukt mycket, och det finns inte här. Men samtidigt finns det så mycket saker här som inte finns i Dalarna... Läkarlinjen är min dröm, och jag tänker inte ge upp det för något. Jag ska kämpa till sista blodsdroppen, även om jag kanske måste göra om alla tentorna 5 gånger. Jag ska klara det här! Det är tur at jag har så många runt omkring mig som stödjer mig, för jag är inte så bra på att stödja mig själv. Eller ja, inte det minsta faktiskt. Jag mest bara förstör för mig själv hela tiden... Det borde jag verkligen lägga av med!

♥ /Vendela